Det är lustigt, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Vi träffades för två år sedan, du var fin det var du. Men du hade en del sidor som du behövde jobba på. Jag kände igen det starkt, jag såg lögnen i dina ögon och hörde fyllan i till tal. Jag hade sett det hela förut. Jag visste hur ilskan skulle komma slåendes, dock inte bokstavligen, sedan kom ångern och ursäkterna i bästa fall innan de glömdes bort till nästa gång. Jag fick vara arg, gråta och skrika och jag fick den extra uppmärksamheten som jag behövde. I bästa fall fick jag även mer kärlek. Skillnaden denna gången var att jag visste att det inte skulle vara för evigt, jag skulle inte orka med det en gång till.

      Ändå har det gått två år, det tog ett tag innan du verkligen fattade vad jag sa till dig. Men sakta började det ljusna. Jag kunde inte få dig att ändra dig,men jag fick dig att se. När jag äntligen, äntligen kan säga att jag är stolt över dig på riktigt. När jag till slut ser och tror på att du har insett och ändrat dig. Inte bara för mig skull utan också för din egna, ja då har jag just gjort slut med dig i mitt huvud och i min själ.

kanske är det just Mig det är fel på, jag tar mig än ett hopplöst fall. Bygger bitarna på plats och sedan när pusslet är lagt är leken inte rolig längre! Eller så är det ni som inte insett vad ni haft förens det har varit för sent och jag redan har varit på väg någon annanstans.

Ja det är väl så ett slut är inte bara ett slut utan också början på något nytt. Som förhöppningvis är bättre än det man hade innan, vad händer annars?

Vi var en fin saga, som skönheten och odjuret, ganska omaka. Vi fann ändå något som var gemensamt och kämpade för det. Varje lilla hårstrå försökte vi lägga till rätta. Men det är svårt att få ett hår att ligga rakt om det blåser ute. Vissa saker kan man helt enkelt inte styra över. Det är svårt när den ena väljer höger och den andre vänster. När framtiden önskas skriva på olika sätt med olika pennor, ja då verkar det som om sagan får ett slut i alla fall. När kärlekslågan inte brinner för fullt känns uppoffringar mindre enkla att motivera, ens för en själv. Än mindre för omvärlden som ställer sig undrande om vad Du själv tycker är viktigt för just Dig. Och när man inte riktigt vet det, ja då är det lätt att bara låta tiden gå utan att förändra. Man flyter med en våg mot stranden även fast man vet att man inte vill hamna på land, inte riktigt just nu...

Fast visst skrämmer en oviss framtid, en massa tid att spendera alldeles själv. Tänk om det blir allt för ensamt? På två år hinner man vänja sig med din röst brevid min kudde och mer än det.

Jo det är väl så livet går, upp och ner. Jag inser att det är mest ner när jag skriver här. Är väl det som dagböcker är till för att lätta sitt hjärta!? Nackdelen är att man lätt glömmer det som faktiskt är bra!

Jag har nu varit på min första begravning där jag kan säga att jag har varit gammal nog att verkligen ta det till mig. Det var fint men fruktansvärt jobbigt. Jag har fortfarande turen att ha mina närmaste kvar och jag vill knappt tänka på den dagen det förändras.

I skolan idag fick jag hårt mycket kritik på ett arbete, det kändes inte som det var rätt dag att kunna ta det på ett bra sätt. Självförtroendet fick sig verkligen en törn och jag kände och känner mig allt för sårbar i sådana situationer, vilket jag tycker är genant. Jag har ändå varit med om mycket och har lagom mycket skinn på näsan för att klara en hel del. Var lite ironiskt att jag skrivit om kvinnor på höga positioner och efter kritiken ville jag bara gråta, vilket inte är att föredra för att lyckas som kvinnlig chef...

Och åter igen till kärleken i mitt liv. Nej, det har inte bivit bättre. Jag har fortfarande mina tveksamheter och tron på oss har snarare minskat. Varför? En del av mig drömmer om att vara nykär och att hitta någon som är kan kallas den rätte. Samma del drömmer om att strunta i att följa de traditionella mönstrena som barn och jobb efter examen och bara åka iväg långt bort i Världen och jobba på ställen man kommer över och ha som mål att klara dagen. Jag vill inte känna mig begränsad och fångad till en liten del av Sverige. Och det jag vill är att dela detta äventyr med någon som har samma drömmar. Så frågan är väl om denna person existerar och vad jag nu gör om jag inte hittar honom. Jag har sagt att får jag inte den bästa så kan det vara, jag önskar att det kunde vara så lätt bara...att våga chansa.

Ushch för denna dag....kan fortfarande inte släppa skolarbetet och hur det fick mig att känna.

Jag som igår var väldigt glad och lycklig. Solen sken och jag hade hälsat på min kusin och hans nya familj och bebis. Jag satt och log hela vägen hem över att jag verkligen tycker om att umgås med mina släktingar, de få jag har och det betyder så himla mycket. Jag hade faksitkt inte träffat honom på två år men kändes som om det var en månad eller två.

ja livet går ju som sagt lite upp och ner...men är väl då man uppskattar de bra sakerna och får en att verkligen känna att man lever.

Jaa så vad hände egentligen? Det blev i alla fall inget slut, om det blev en ny början, det får vi se...Jag lättade mitt hjärta och mina tankar preciserades i ord. Jag vet att du lyssnade, jag såg att du grät och jag hoppas att du förstod. Jag kan inte påstå att jag ser solen lysa klart på vägen, möjligtvis lättade molnen en aning. Jag kan inte helt säkert säga att jag tror på dig och mig tillsammans för alltid men jag vet att jag inte vill ensam just nu. Så jag ger oss en mer tid, och dig en chans att leva upp till mina drömmar. Trots allt Älskar jag Dig.

jag skulle kunna sitta här hela kvällen och filosofera om livet och skriva på mest för att slippa öppna mina skolbäcker. Det går självklart att kommentera vårt väder, som det inte går på alla platser i världen, inte på samma sätt i alla fall. Tror att ingen har kunnat undgå att våren visar sig ibland eller av att njuta av årets första solstrålar. Samtidigt skulle jag kunna kommentera världen och fråga mig vad det är för fel på alla människor??? Mord, våldtäckt, rån och helt vansinnigt sjuka saker som händer mitt framför ögonen på oss. Varför och hur kan det hända? Någongång, någonstans måste det verkligen gå fel i huvudet hos folk. Jag minns fortfarande när jag var liten och hörde att det var någon som hade mördats i SVERIGE....herregud, det hände ju bara inte, Då.

Vidare skulle jag kunna skriva om livet och den stora frågan med meningen i livet, om drömmar, mina drömmar och om framtiden. Oviss, spännande och samtidigt något skrämmande. Jag skulle kunna spåna vidare i Kärleken, den som just nu fått sig en törn av ifrågasättande och misstro. Inte misstron på kärleken i Sig, o nej - Jag är något av en romantiker som tror att den rätte finns där ute. Ifrågasättandet handlar om i fall det är denne jag har träffat nu, eller inte!?

Jag skulle kunna klaga på våra politiker, speciellt den nya. Och protestera om csn:s fribelopp och andra orättvisor som ligger studenter nära till hands.

Döden är också ett annat ämne som är stort. Jag har turen att ha mina närmste kvar. TACK och lov. Men den kommer snart i kapp och knackar på dörren som en chock. Det är gissar jag enklare om man tror på änglar och ett liv efter detta, det gör jag. Jag facineras och det kittlar i magen när jag läser om historier om folk som mött eller pratat med de döda.

Men jag skriver om allt detta en annan dag, ikväll måste jag ju plugga...

När du en morgon vaknar med veck i pannan istället för skrattrynkor kring ögonen och undrar vad tiden tog vägen. Vad som plötsligt känns som ett uppvaknande och du vet inte längre om du känner personen som ligger bredvid. Ni kanske helt enkelt tog olika vägar mot olika horisonter i vägkorsningen istället för att gå hand i hand tillsammans. Eller så kanske förälskelsen belyste livet från en annan vinkel, från början. Du önskar att det endast är moln som täcker solen och att morgondagen ska vara en klar dag igen. Är det ett sätt att skapa tid och ett sätt att inte riktigt se sanningen som finns någonstans inom dig? Det tar tid att komma på vem man är själv utan någon att somna med om kvällarna. En ny värld gläntar till och du vet inte om det är skrämmande eller underbart, definitivt annorlunda. Ensam har du makten att bestämma vad du ska göra och vad du ska fylla alla dina dagar med utan att ta hänsyn. Hitta tillbaka till sina drömmar som man dagdrömde om för flera år sedan. Du tittar rakt på personen framför dig och du märker att han inte ser, han ser inte Dig och vet inte vad ditt hjärta slår för. Du trodde att han var den bästa medan han visste att du var en god tvåa och nöjde sig med det för ingen kan ju vara perfekt och tiden började bli knapp. Du gråter inte, du ångrar ingenting men visst undrar man lite hur livet hade sett ut annars. Du försöker känna efter om du är rädd eller lättat samtidigt som du väntar på nästa dags väderrapport.

/Du

NÖDJ ? finns det verkligen människor som helt ärligt kan säga att dom är nöjda med tillvaron för tillfället och i ett framtidsperspektiv. Om så är fallet är jag glad för deras skull. Verkligen. Själv undrar jag om jag någonsin blir det. Inte det att jag tillhör kategorin som är girig och som ser pengar till all lycka. Jag är snarare drömmaren som varannan dag tar mig ur sängen just för att jag dagdrömmer. I drömmarna finns inga hinder och det är just det som är problemet. Jag tror eller snarare fantiserar om en bättre värld. Drömmen om en bättre pojkvän, ett bättre jobb, en bättre semester. Och positivismen inom mig säger att allting går. Och om det nu GÅR, ska jag nöja mig med det jag har eller söka mig efter en ny kanske starkare lycka. Om jag inte söker kommer jag då senare känna att jag gått miste om något eller kommer jag kanske att ångra mig för att jag inte stannade kvar?  Tänkt vad mycket lättare det hade varit att känna sig nöjd.

Under tentaperiodens hektiska sista dagar är som vanligt tvätten inte tvättat och i ett stressat läga tog jag upp ett par jeans när jag skulle ut. jag suckade lite uppgivet och tänkte att jag skulle boka tvätttid efter helgen och i bakhuvudet fanns det mörka gnagande tankar om hur jag skulle klara två ordinarie tentor denna veckan. Men just DÅ när jag dragit upp jeansen, knäppt knapparna kände jag av någon anledning i mina fickor och där hittade jag fem hårda mintkarameller för att vara exakt, som jag fått av min mormor under julvistelsen hemma. I det ögonblicket när jag fick dom var de tänkta att hjälpa mot min aldrig slutande hosta. Idag när jag stoppade en i munnen spreds sig ett lung och känslan av att allt kommer att ordna sig, jag återfick känslan av lagom runda mormor som på sitt kärvävnliga sätt alltid månar om ens eget bästa. Just dom där minkaramellerna vet jag att jag åt som liten och tyckte att de var på gränsen till för starka idag smakade dom prefekt och jag ska äta dom med andakt.  

visst är det konstigt hur humöret och ens situation i livet i allmänhet kan tvärt så vända. som ett litets barn snardragna gräns mellan skratt och gråt kan små saker i livet få stora konsekvenser. Ett leende på stan av en främlig, en komplimang, turen att hinna med bussen osv kan få dig åtminstone resten av dagen på ett mycket bättre humör. Eller att bli bjuden på middag....Hur ofta händer det egentligen? Du är trött, börjar bli hungrig och plötsligt ringer din telefon och någon som undrar om du vill komma över och äta. Underbart, tack för väldigt fina vänner.

Så med en mätt mage, ett lite gladare och positivare humör ska jag tillbringa kvällen med mina böcker. Jag kommer dock att vara lite gladare när jag får lämna tillbaka dem på biblioteket.  

Och jag ska spara en mintkaramell och hoppas att den har samma verkan på tentan! 

Ja tillbaka till studentlivet efter sköna dagar hemma och där skolan helt har försvunnit från tankarna. Försträngt det så känslan av att vara tillbaka kändes likartad som när jag först flyttade hit för dryga året sedan. Borde känna mig stressad med tentor som närmar sig och visst dyker känslan upp, men inget som hindrar mig från att sitta här.

Precis skapat en egen blogg, om man då bortser från lunarstorms version som användes flitigt för många år sedan. Så efter några år utan skrivande och ett växande behov gjorde att jag till slut sitter här. Mest för min egna skull men hoppas även att kunna glädja annan. Minns inte exakt när blogg blev på modet och jag kände att jag tog avstånd som mycket annat som är nytt som jag inte själv kan påverka. Men med tiden smälter det in, man vänjer sig och finner ett behov. Ett behov som egentligen har funnits sen tidigare. Jag föredrar att skriva på datorn än att försöka spreta ner några ord i en traditionell dagbok som känns för omständigt. Har tänkt på det ett tag när man ligger sömnlös om nätterna med tankarna som flyger omkring och jag är glad att jag äntligen tog mig tid.

vi ses!